Ett år sedan chocken!

Idag är det ett år sedan jag stod där i badrummet och skulle duscha och hittade ett graviditetstest i badrumsskåpet som kändes dumt att slänga. Det var på väg att gå ut och jag kunde ju lika väl använda det istället för att slänga det, speciellt eftersom jag kunde säga att det var för att mensen var lite sen som den ju ibland är.

Jag kissade på stickan och duschade klart och när jag kastade ett öga på testet var det något fel på det för det visade två streck istället för ett. Sa inget till mannen utan kollade upp bruksanvisningen till testet och läste på nätet, kliade mig av förundran i huvudet med stigande pirr i magen av förvåning…och hopp.

Det var inget fel på det där testet. Nästa och nästa och nästa test visade också samma sak – och starkare och starkare blev strecket. Och det lilla strecket är idag fyra månader och två dagar. Hon sitter i min famn och kvittrar små ljud hon just upptäckt hon kunde göra samtidigt som hon suger på sin hand.

Ett litet mirakel och världens bästa överraskning! Vår lilla Tyra!

Image

Förlossningsberättelse

Klockan tre på natten den 22/10 vaknade jag av att jag kände regelbundna sammandragningar som tryckte mot svanken var tionde minut. De gjorde inte ont men var inte bekväma. Sammandragningarna höll mig vaken både för att de kändes men också för att jag började förstå att nu var något verkligen på gång.

När M:s väckarklocka ringde kl. 6.00 berättade jag för honom att något hade börjat hända eftersom sammandragningarna var så regelbundna. Jag hade också varit på toa och sett en teckningsblödning vid det här laget. Sammandragningarna hade nu börjat komma var 7.e minut. Vi funderade länge på hur vi skulle göra. Skulle M till jobbet eller inte. Det har gått så fort förut att jag inte visste riktigt. Vid sjutiden tyckte jag att det började göra ondare så jag vad honom stanna ändå. Men när klockan blivit nio och han lämnat lilla I på dagis kändes det lugnt igen. Vi bestämde därför att M skulle åka till jobbet med bilen och att han skulle vara beredd att rusa därifrån när som helst.

Det var ett bra beslut för på hela dagen kändes det inte värre utan det kom regelbunda sammandragningar bara. Jag var på BM besök hos min vanliga barnmorska pga att mitt blodtryck hade varit högre i helgen och hon kollade tappen och sa att den var väldigt mjuk och att jag var öppen ca 2,5 cm. Hon trodde definitivt något var på gång inom dygnet.

Senare på eftermiddagen efter att ha fått skjuts av min mamma till dagis för att hämta lilla I tyckte jag att det var bättre att M kom hem tidigare från jobbet för det kändes tryggare och han var hemma till strax efter 16.00.

Vid 18-tiden ringde jag min mamma efter att ha talat med förlossningen för att värkarna gjorde ondare och kom var 4-5 minut. De var helt hanterbara men vi ville ha framförhållning med tanke på hur fort det kunde gå från nu. BM på förlossningen sa att vi var välkomna med en gång.

På väg till förlossningen avtog värkarna lite men under CTG som kopplades vid ankomst kom de tillbaka var 5:e minut eller så. Mitt blodtryck togs vilket hade gått upp till 160/90 igen så jag fick lämna kissprov.

När så skulle BM kolla hur öppen jag var kom chocken. Hon kunde inte nå livmodertappen för den var högt upp så hon kunde inte ens känna hur öppen jag var. Huvudet var inte så långt nere längre, trots att det tidigare under dagen ju varit ruckbart och kännbart för BM på mottagningen. Vi blev jätteförvirrade och BM sa att vi nog fick åka hem igen för jag var inte i aktiv förlossning. Det kändes som ett skämt och ett tag tvivlade vi på denna BM:s förmåga. Jag hade ju varit öppen nästan 3 cm bara timmar tidigare och hade värkar.

Efter att BM pratat med doktorn bestämdes att vi skulle ta ett toxokologiblodprov pga mitt höga blodtryck samt att medan vi väntade på svaret skulle vi ta en promenad på upp till 2 timmar för att se om något hände.

Det kändes jättejobbigt att behöva gå ut och gå och att oroa sig för att behöva ha värkar hela natten hemma utan något resultat. Vi var ju beredda nu och hade varit hela dagen. Inte kunde väl allt bara avslutas och livmodermunnen dra ihop sig istället för att öppnas bara så där.

Så fort vi lämnade förlossningen för promenaden började värkarna igen. Det tog inte lång stund förrän de kom varannan minut och var upp till en minut varje gång. Vi tog oss väldigt sakta runt sjukhusområdet men det gick inte mer än en halvtimme innan vi måste tillbaka. Jag hade så ont och det var inte mycket paus under tiden. Det kändes inte rätt att bli hemskickade med så täta värkar, det kändes inte ens rätt att inte ha en säng eller någon smärtlindring alls utan vara ute och gå i korridorer i detta tillstånd.

När vi kom tillbaka kopplades ett nytt CTG och värkarna var fortfarande mycket plågsamma. När BM skulle kolla hur öppen jag var nu såg hon fundersam ut, klämde på magen och bad oss vänta medan hon hämtade en kollega. När de kom tillbaka hade de ultraljudsapparten med sig. Båda BM konstaterade att bebisen hade vänt sig mitt under värkarbetet och låg nu i tvärläge! Det var mycket ovanligt sa de. Allt fick nu sin förklaring. Det var för att huvudet inte låg och tryckte neråt längre som man inte kunde känna livmodertappen tidigare eller om jag var öppen. Medan vi väntade på doktorn kom massa folk in i intagningsrummet och började förbereda mig för akut snitt. Jag fick nål i armen, dropp och id-band och man tog fram kateter och tog blodgruppering inför operatonen och jag fick byta till op-säng.

Men när doktorn väl kommer bestämmer han sig för att försöka sig på ett vändningsförsök för att se om det går den vaginala vägen ändå. Detta eftersom jag opererats två gånger i buken förut och man vill gärna undvika att öppna upp mig en gång till.

Under tiden får jag Bricanyl för att stanna upp värkarna och få livmodern att slappna av. Det var himmelskt! För värkarna som varit väldigt intensiva väldigt länge nu släppte. Jag hade inte fått någon smärtlindring hittills eftersom jag låg i intagningsrummet.

Doktorn lyckades faktiskt ganska lätt vända på bebis och helt plötsligt ska jag inte ha snitt säger man utan istället vänta in intensiva värkar så fort Bricanylens effekt släppte. Jag flyttades till ett förlossingsrum (äntligen) där lustgas fanns för att vara beredd. Under tiden håller BM i bebisens huvud för att hålla det på plats till värkarna börjar och trycker ner huvudet ordentligt.

Värkarna kom efter ett tag och började bli jobbiga. BM släppte huvudet och vi förberedde oss för resten av förlossningen. Jag börjar med lustgas. Klockan är nu kvart över elva på kvällen.

Men efter ca en timme då värkarna varit riktigt intensiva avtar de plötsligt. Först märker jag inget för jag är så trött och utmattad att jag somnar till så fort värkarna släpper. BM kommer in och kan inte känna hur bebisen ligger så kallar åter på läkare. När han väl kommer konstaterar man att bebisen åter vänt sig och ligger fel med huvudet om än inte helt fel. Man kan känna pannan och hoppas att bebisen kommer ner lite mer av sig själv. Jag är öppen 6 cm och vi inväntar värkar återigen.

Under natten kommer glesa men smärtsamma värkar och jag är så trött av att inte kunna sova eller att inte mycket händer. Klockan 3.30 kontrolleras jag vaginalt igen och är nu öppen bara 4 cm och livmodertappen bibehållen en cm och jag har en buktande hinnblåsa. Man känner utanpå och konstaterar att bebis åter ligger helt i tvärläge och alltså inte vänt sig rätt som man trodde. Det är åter eventuellt aktuellt med snitt.

Vid fyra-tiden får jag ytterligare Bricanyl för man har tagit beslutet att avvakta till morgonen om beslut om snitt. Vi är båda så trötta nu att det inte går att fortsätta och beslutet får vänta till dagpersonalen kommer så vi får vila ett par timmar inför vad som komma skall. Tack och lov har vi två sängar på rummet, både min op-säng och förlossningssäng, så M får lägga sig i förlossningssängen och vila. 🙂

Vid halv sju på morgonen börjar värkarna av sig självt igen och jag får mer bricanyl men den har dålig effekt.

Vid åtta, när nya personalen tar över är värkarna fortfarande smärtsamma och bebis ligger fortfarande i tvärläge. Jag får mer bricanyl och order om att fasta och man kallar på läkare för snabbt beslut om hur vi ska gå tillväga. Vändningsförsök igen eller snitt?

När läkaren kommer återigen tycks värkarna ha gett resultat eller något för bebisens huvud är neråt om än inte helt som det ska.  Jag är nu öppen nästan 8 cm om man sträcker på livmodermunnen och hinnblåsa och pannben är kännbara. Medan de känner skruvar sig huvudet neråt. Så jag får ställa mig upp för att se om det åker ner ytterligare.

Jag står så en timme med lustgas och kraftiga värkar men är knappt medveten om det. Jag är så trött och det gör så ont.

När timmen gått har ståendet gjort verkan! Huvudet är fixerat och jag är öppen 8 cm. Man tar hål på den buktande hinnblåsan så att vattnet går. Det är mekonium i vattnet och man sätter en skalpelektrod.

Klockan är nu 9.50. Krystvärkarna börjar en kvart senare. Jag får ligga på sidan och två krystvärkar (jag tog i ordentligt minns jag) och sju minuter senare, enligt journalen, kommer äntligen lilla Tyra ut kl. 10.11 på morgonen – medan jag skrek rätt ut av lättnad.

Hon mår bra och jag får upp henne på mitt bröst. Lilla busfian som ställt till det så och gjort förlossningen så lång och omtumlande är förlåten direkt. 🙂

Nu efteråt är jag så glad att det inte blev snitt, men under natten när jag fick olika besked hela tiden var en annan sak. Jag blev kastad mellan olika beslut hela tiden och allt var så osäkert. Ända fram till morgonen visste vi ju inte om jag skulle till op och det var jobbigt att inte veta om alla värkar var förgäves. Jag är bara glad och stolt att jag orkade natten igenom och att min lilla sötnos ligger här bredvid mig nu och mår bra.

Kanske sätter hon sig inte på tvären mer nu och blir en snäll och lydig liten prinsessa resten av livet. 😛

Hon är här!

Igår den 23/10 kl. 10.11 kom vårt älskade mirakel ut till världen och oss!

Förlossningen var lång och komplicerad då busfian lyckades vända sig i tvärläge under pågående värkarbete hela två gånger! Det blev därför en lång förlossning som hotades att avslutas i ett akut snitt två gånger men tack och lov lyckades läkarna vända på henne båda gångerna.

Utförligare förlossningsberättelse kommer.

Lillan ska heta Tyra och vägde 3185 g och var 48 cm lång.

Och jag fick rätt! Hon kom den 23:e och inte den 30:e! 😛

Tänk att nu är jag fyrbarnsmamma…något väldigt overkligt och otroligt – ett fantastiskt mirakel.

På gång?

Sedan inatt har jag haft regelbunda sammandragningar med ca 7-10 min mellanrum. En del värker, andra inte. Men det har varit svårt att sova.

På morgonen gjorde de lite ondare så sambo M stannade hemma en stund för att se om det tog fart. Det gjorde det inte. Blev mindre smärtsamt även om det känns som sammandragningarna fortsätter att hålla sig punktliga. Jag har också fått en teckningsblödning, så livmodertappen är nog på gång att öppna sig skulle jag tro.

Om en liten stund ska jag till barnmorskemottagingen för att kolla blodtrycket, som ju de på förlossningen föreslog att jag skulle göra idag eftersom det var högt i lördags. Ska lämna kisseprov idag med. BM sa att hon kan kolla tappen då ”men absolut inte ge sig på en hinnsvepning”. Jaja, det behövs inte, men undrar varför hon är så emot det.

Frågade BM på telefon om blödningen och hon sa att ”det är nog för att du håller på att föda barn”. Hoppas hon har rätt och att det drar igång ordentligt snart då.

Blir tokig på att bara gå och vänta på att smärtan ska komma och vara beredd. Alla som behöver bli det är dock underrättade nu om att det kan ha börjat. Spännande!

Lilla I sov väldigt oroligt inatt och har så gjort ganska ofta den senaste tiden. Tror hon har gått och blivit mörkrädd eller något, lilla stackaren. Det gör att jag är lagom mosig idag och undrar hur jag ska orka med att föda barn. Och också fundera på hur natten kommer bli för barnvakten om vi åker in till Förlossningen inatt. Ska försöka släppa det och  bara fokusera på att få ut bebis, men lättare sagt än gjort.

Håll tummarna att det snart blir bebis!

UPPDATERING:

Blodtrycket bättre om än lite förhöjt och livmodertappen mjuk! Bara 2 cm kvar av den att utplåna enl. BM och jag var öppen nästan 3 cm. BM trodde på bebis väldigt snart! Inga onda värkar än men massa sammmandragningar.

Så nervös!

Kanske händer det inatt eller imorgon!

Besök på förlossningen

Imorse när jag vaknade mådde jag inte alls bra. Kände mig svag, var andfådd och mådde allmänt dåligt. Fick för mig att ta ett blodtryck på mig själv här hemma och det visade ett tryck på 160/90 jämfört med mitt vanliga 135/65.

Efter att ha vilat blev det inte bättre än 150/90 vilket också är för högt så jag ringde förlossningen som tyckte jag skulle komma in för kontroll.

Vi lämnade stora barnen hemma och tog med Lilla I. Det kändes jättekonstigt att vara där utan att vara på väg att föda. Speciellt eftersom det var samma intagningsrum som med I och alla minnen blir så starka när man är tillbaka på samma ställe.

Man kopplade på CTG-kurva, tog blodtryck och urinprov. Blodtrycket var nu 145/75 och hade alltså gått ner ännu mer, men var ju ändå högre än vad som är vanligt för mig. Urinprovet visade spår av protein i urinen. Barnmorskan gjorde också en undersökning av tappen och hon sa att jag var en cm öppen men menade att det kan man ju gå och vara i flera veckor så det betyder ju inget egentligen. Tappen var också ganska hård. Hon fick också lite blod på handsken.

Efter att ha väntat i två timmar med en busig 20 månaders i ett  kalt litet rum kom läkaren och tyckte att vi inte behövde oroa oss. Proteinet i urinen var det så lite av och det kan bero på andra saker än havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var ju bättre nu, och inte lika oroväckande längre. Jag tyckte dock att hon avfärdade det lite väl lätt för jag vet att jag mätte rätt i morse och under dagen – och det flera gånger.

Men det var skönt att få åka hem. Jag fick riktigt ont i kroppen av att sitta där och vänta så länge – eller så var det psykosomatiskt eftersom senast jag var där höll jag på att förlösa. 🙂 Och så var jag så himla hungrig!

Nu, här hemma, när jag gick på toa kom det lite blod som var slemblandat. Så kanske det var en del av slemproppen som börjar släppa? Barnmorskan var ju där och petade och det kanske var positivt.

Eller så är det veckor kvar. Det är bara att vänta och se.

Spännande är det i alla fall.

 

Om att vara beredd NU men kanske behöva vänta en månad.

Ja, så är det ju. Idag, på 38+0 kan bebis komma, eller om en månad. Plus/minus 14 dagar från BF. Man blir ju tokig för mindre och orkar inte gå och vara beredd hela tiden.

Men jag har varit beredd sedan minst en vecka tillbaka, egentligen två, eftersom jag ju tror BF-datumet efter RUL avviker med en hel vecka och eftersom min första bebis kom i vecka 37+2.

Jag hade på något sätt fått för mig att igår, på pappa M:s födelsedag, skulle Pyret mycket möjligtvis titta ut. Varför vet jag inte, men det var ett mål på något sätt i alla fall. Men inget hände såklart. Fast det kanske bara var bra, så bebis får sin egen födelsedag. 🙂

Men idag då? Det funkar ju…eller Pyret?

Det är såklart inte så bra att gå och vara nervös och förvänta sig bebis varje dag, men hur kan man inte när man längtat så länge och både vill ha bebis säker i famnen och få tillbaka sin smidigare och smärtfria kropp. Jag har inget tålamod alls så här på slutet!

Sen är jag väldigt angelägen om att bebis kommer innan 26 oktober för den 27:e åker de två stora barnen till England en vecka och det vore så trevligt om bebis kommit innan dess så de inte missar det.

Den allra största brorsan, min bonusson som snart fyller 17 år, kommer och hälsar på i helgen. Kanske det leder till att bebis kommer då, eftersom det blir lite extra knöligt att åka in till förlossningen då pga att han inte hälsar på så ofta.

Men just för att det vore extra krångligt kanske det händer då?

Haha, vad knasig jag låter!

Tålamod är en dygd och det är inte lätt att vara kontrollfreak som gravid.

Bild tagen igår.

Trött och sliten i 37+6

BM-besök 37+1

Jaja, här händer det väl inte så mycket ändå då kanske. Så svaret på förra inläggets rubrik får väl bli ”önsketänk”. Enligt BM var Pyrets huvud ruckbart idag, alltid något. Fixerat lär det nog inte bli förrän så sent som själva förlossningen, omföderskors bebisar fixerar ju inte alltid huvudet innan, som bekant.

Vi hade ett långt besök idag eftersom vi gick igenom graviditeten, förlossningstankar och önskemål därikring, hälsohistoria, amningsplaner och hur länge jag tänker stanna på BB bland annat. En sammanfattning av graviditeten och planer första tiden helt enkelt. Till min förskräckelse (nåja) sa BM att förlossningen med fjärde barnet ibland tar lite längre tid än tidigare förlossningar. Jag är inte helt säker på att jag vill tro på det där bara. 😉

Mitt Hb gick inte att mäta idag. BM stack två gånger och tog fyra tester som alla skilde sig så pass mycket att det inte gick att lita på. Men det lägsta värdet var 104 så jag kan ju fortsätta knapra Niferex kan tyckas. Är ju så matt att det vore ju inte otroligt om mitt Hb kan behöva gå upp lite.

Magen mätte 37 cm idag och det var ett snäpp högre upp på kurvan det så nu ligger måttet på övre kurvan på SF-måttskalan. Inte så konstigt att jag knappt kan andas då…

BT var ok vid andra mätningen (många omtag idag) och Pyrets hjärta slog galoppslag i jämn takt. 🙂

Så nu är det bara att vänta… Men åh så tråkigt det är! Jag är så otålig och började nog räkna med förlossning lite för tidigt för att hålla ut hela vägen! Och så fick jag en ny tid om 2 veckor, den 25/10. Då vill jag ju ha fött och tänker minsann sitta med Pyret i famnen istället. Hihi.