En månad till BF! 35+4

Mirakelmagen med sträckmärkena som faktiskt bara gör mig stolt. 🙂

Tänk bara en månad kvar! Fast ibland känns det mer som ”Tänk en hel månad kvar”! Beror på dagsform och de olika krämpornas svårighetsgrad den dagen. Oavsett så är det underbart att det närmar sig samtidigt som jag säkert kommer sakna magen också så fort jag glömt alla krämpor jag har nu på slutet.

Jag längtar till att få lukta på bebis och se hur hon ser ut och att hon är frisk och mår bra, att få känna hennes hud mot min när förlossningen äntligen är över men också till att få köra både lilla I och Pyret i den fina vagnen och att med bebis i famn få uppleva att mitt liv blev berikat med ännu ett mirakel mot alla odds!

Ibland är jag nervös över förlossningen trots att det är fjärde gången. Eller kanske är det just för att det är fjärde gången…oro över om det ska gå bra även denna gång när de andra gångerna gått bra. Och smärtan, jag har börjat minnas smärtan från senaste förlossningen på ett väldigt tydligt sätt…och funderar på smärtlindring. Kommer det hjälpa med bara lustgas denna gång med?

Vi har allt i ordning och allt vi behöver nu. Trots att jag sålde en del saker strax innan jag visste att vi blivit gravida spontant. Ska bara bädda vaggan som vi satsat på denna gång för att få mer utrymme i vårt sovrum när Pyret kommer. Vi tänkte att det är bäst att lilla I får sova ostört i sitt rum utan att dela med Pyret. Dessutom tog hennes spjälsäng stor plats i vårt rum förra gången så en vagga känns mer logisk så länge vi delar. Det känns också bra att lilla I får fortsätta ha sin säng en liten stund till, att inte Pyret bara får den och hon känner sig snuvad på den på något sätt. När Pyret vuxit ur vaggan om fyra-fem månader får de byta och lilla I får en juniorsäng istället.

Det är konstigt att jag ibland känner mig mer nervös än någonsin innan inför förlossningen och även hur livet med ett spädbarn ska bli, men så är det. När denna graviditet är över kan jag inte tänka mig att jag någonsin lyckas bli gravid igen och för första gången känns det som det faktiskt inte gör någonting, som om ett kapitel av mitt liv är helt avslutat.

Kanske är det därför det känns så speciellt denna gång. Sammanlagt har jag snart varit gravid i hela 3 år. Att lägga denna tiden bakom mig nu. Lägga den bakom mig och se hur det blev. Att jag 13 år efter att jag fått höra att jag aldrig skulle få barn utan hjälp, om överhuvudtaget alls bli mamma, snart sitter här med hela fyra barn. Mot alla odds.

En helt otrolig känsla…